osikes

På väg hem från kontoret idag tänkte jag på farsan, vet inte varför han dök upp i huvudet på mig. Jag har ju aldrig haft någon pappa.....ja det stämmer ju inte riktigt han var ju delaktig i tillverkningen av mig förstås :) Mina föräldrar skildes när jag var ett par år,  har alltså inget minne av någon "kärnfamilj". När jag fyllde sju (tror jag det var) dök han upp med presenter... en burk med frysta jordgubbar och en otroligt ful kostym, precis vad en sjuåring önskar sig eller hur.... Sedan försvann han igen. Nästa gång vi träffades var när jag gifte mig då kom en gråtfylld man med present och kramade om mig. Hallå det var tjugo år försent, det hade aldrig funnits någon pappa i mitt liv när jag behövde en, så det kändes lite väl sent då. Nåväl vi började återuppta kontakten och besökte honom några gånger när vårt första barn kommit. Men problemet var när vi hälsade på låste hans fru ( han var omgift sedan många år) in sig i ett annat rum. Då tyckte jag det fick vara nog var jag så ovälkommen så fick det vara och kontakten bröts. 2006 ringde de från Näls lasarett och meddelade att han var döende. Jag hade inget möjlighet att åka dit och ville inte heller pågrund av hans fru.  Han dog något dygn senare jag skickade en blomma till hans begravning, känns väl lite grann inombords att vi aldrig fick klarat ut vår relation, men det får jag leva med. Vad jag funderade på idag är hur han påverkat mitt liv, hade jag varit samma person om han som pappa funnits i mitt liv? Frågor som aldrig får svar. Förmodligen har han väl lämnat något i mig..... han var också intresserad av antikviteter och gamla tider och en stor djurvän precis som jag.
Men det som känns mest bittert är att när jag själv blev pappa visste jag inte hur man var som en far. Dåligt samvete har jag nog alltid dragits med......hur är man som en bra far, har jag varit en bra pappa? jag visste ju inte, hade aldrig haft någon själv. Förhoppningsvis har jag trots allt gjort mitt bästa som pappa för mina barn, alltid försökt finnas där för dem när de behövt mig. Kanske jag blivit för "mycket" pappa och skämt bort dem lite (eller vad tror du mimsen:) ) Men varje fars dag gör det ont i hjärtat när jag inser att jag aldrig packat in en farsdags present, har ju inte haft någon att ge den. Jag beklagar inte min uppväxt men nog har jag saknat en pappa många gånger Jag hoppas innerligt att jag har givit mina barn det som jag saknat hela mitt liv. Känner inget hat mot honom bara en sorg att vi aldrig fick ha en far och son relation. Åren har gått, de sista 25 åren hade vi ingen kontakt, men i hjärtat hur konstigt det än kan låta är han ändå min far. Vet inte om jag postumt ska tacka honom för att jag är den jag är eller vara arg på honom för detsamma. Men en sak vet jag...jag kommer alltid att finnas där för våra barn, de är mitt allt och jag är otroligt stolt över alla tre. Och de ska aldrig behöva säga att "pappa svek mig"
Barn behöver både en mamma och pappa ! Tro mig jag vet!