osikes

Nu är det tid för en bekännelse, det är populärt nuförtiden att man ska avslöja sina hemligheter. Komma ur garderoben kallas det visst. Så nu är det min tur.....Jag är beroende, ja ni läste rätt.. jag är beroende. Dessutom har detta även gått över till min yngste son Drängen. Han har blivit som jag. Det är inte lätt för min kära hustru alla gånger att ha en man med denna last.....Nu funderar ni säkert på vad som är vårt problem? Alkohol, narkotika eller kanske sex ( det sistnämnda är ju förstås trevligt ! ) Nej det är inget sådant. Vi är ........Samlare.

Jag och grabben samlar på allt och då menar jag allt. Det är allmogeföremål, djurkranier, uppstoppade djur, fångstsaxar tror vi har ett femtiotal saxar, snäckor, stenåldersverktyg, kuriosa, listan kan bli hur lång som helst. Det mest udda kanske är tyska bröllopsfoton och familjebilder från Tyskland under andra världskriget. Borde nog donera min hjärna till forskningen när jag ställt tofflorna, den är nog inte som andras :)
 Dessutom har vi en passion för gamla lantbruksredskap. Vår tanke är att någon gång i framtiden starta ett lantbruksmuseum. Varför blir man en samlare? Jag tror att de flesta samlar på något, men kanske med olika orsaker. Många gör det som en investering, hoppas att göra en bra förtjänst när föremålen säljs. Detta gäller absolut inte för mig....jag kan inte skiljas från något av våra föremål (till fruns förskräckelse, det börjar bli trångt i kåken ) För mig är det en härlig känsla att få hålla i exempelvis en flintyxa och låta fantasin flöda, hur såg han ut som gjorde den hur blev hans liv, var levde han ? Frågorna blir många och tanken spännande. Eller en sliten trätallrik från 1700-talet tänk om den kunde berätta... nej har föremålen kommit till oss blir de kvar här, oavsett om de är värda något eller ej. Tänk vilken otrolig förmån att få bevara dessa gamla saker till eftervärlden. "Från forntid, i nutid, till framtid" tänkvärda ord.
Något som jag finner mycket smärtsamt är att se gamla hem splittras. En gammal människa går bort anhöriga tar någon minnessak resten går på auktion eller slängs. Det är inte bara döda ting, det är en människas liv. Därför är vi noga med att notera var våra objekt kommer ifrån, på det viset får personen på sätt och vis leva vidare i historien. Tack och lov vet jag att Drängen aldrig kommer låta våra samlingar splittras, därför dök också tanken med ett museum upp.

Som jag nämde inledningsvis är det nog inte så lätt för kära hustrun alltid. Än det ena än det andra föremålet hämtar vi. Tur är att hon har ett gott hjärta och förstår vår passion för samlandet. Fast det är inte alltid vi vågar utmana ödet. Vi fick erbjudande om en gammal Volvo Duett och ett helt lastbilslass med reservdelar till duett. Dörrar, rutor, fälgar bakaxlar, motorblock. Ja det var allt och helt gratis...efter moget övervägande kom vi dock fram till att mor i huset inte hade uppskattad om vi tippat en hög med gamla bildelar på gården, så vi tackade nej.
Hon är en beundransvärd och tålmodig kvinna, men vi vet var gränsen går.
Min svärson Jimmy har ju kommit på det här att jag samlar....så i påskas kom ett jättepåskägg på posten...vad innehöll det? Ett strutsägg, och lite fällhorn. I julklapp fick jag ett dovhjortshorn av honom och dottern. Den grabben har kommit på hur man plockar poäng hos svärfar :)

Det kan nog tyckas att vi samlar på lite udda saker, men jag läste om en man som samlade på dammtussar från kyrkor. Han var nog mer knepig än jag iallafall....
Här kommer  bilder på några av våra saker. Och kom ihåg släng inget.........ring mig eller Drängen istället!