En Ferguson ....... Albert o Herbert
Motorn doldes bakom ett tockt lager av gammal olja och jord. Men vi beslutades att ta oss an utmaningen. Traktorn började plockas ner i sina beståndsdelar, den gamla logen fylldes med dessa, där de senare skulle målas. Först gällde det att rengöra allting, detta var ett mastodontarbete, men med gott humör och gemensamma krafter satte vi fart. Vad händer då?......jo Drängen får körtelfeber och blir sängliggande i flera veckor.......tidspressen ökade!! När han väl samlat krafter igen fick vi sätta fart, hans bror Med. dr Pacheco fick hoppa in och hjälpa till. En grabb med fin titel och stort intellekt, men jäkligt opraktisk när det gäller maskiner. Men han gjorde ett gott jobb.
Motorblocket efter ett antal timmars arbete.....en viss skillnad från förra bilden eller hur.
Här ser vi Dr Pacheco i full gång med att slipa fälgar (även om hans lillebror inte var riktigt nöjd med resultatet :) ) Dagarna gick, stressen ökade men vi kämpade på. Större delen av målningen hamnade på min lott medan grabbarna slipade, skruvade och svor... Så en vacker vårdag stod den där lika vacker som den dag hon kom till gården för så många år sedan. Det var tre stolta män som beundrade sitt verk...och nu rullar den igen på samma jord som den en gång köptes till. Jag är övertygad om att den kommer stanna på "sin" gård för all framtid och ska inte "glömmas" bort igen.
Det var en fantastisk upplevelse att få arbeta tillsammans med sina barn med ett sådant här projekt.Men vad har Albert och Herbert med det här att göra?..... Jo det togs ett fotografi efter en lång dags arbete med traktorn.
Det fotot har gjort att många drar vissa likheter med skrothandlarna från gamla Haga i Göteborg. Och det kanske stämmer :) ...som Drängen brukar säja "Blir vi ena du och jag far så blir vi nog fan som Albert och Herbert".... Av detta kan vi dra slutsatsen att kära hustrun håller lite koll på vad vi drar hem (vilket kanske är tur)......Men vill du bli lycklig, köp dig en risig traktor och fixa till!!!!Snören och skilsmässa
Vid den här årstiden brukar jag åka buss till kontoret. Det är skönt att slippa köra själv, och det ges tillfälle att sitta och slöa t.om. nicka till lite. Med andra ord ganska avkopplande och det är väldigt intressant att studera de andra passagerarna. Till exempel de med snören !, ni har säkert sett dem överallt, på bussen, tåget ja de syns på de flesta platser . Ungdomar sitter på bussen med antingen vita eller svarta snören som kommer upp ur jackfickan och smiter in i deras öron. Ur dessa strömmar då musik. Ok jag är inte så dum att jag inte förstår att det är öronsnäckor från telefon, mp3 eller vad det kallas. Detta fenomen möter jag överallt ex. på lunchrestaurangen en herre i kostym och slips och nog fanken ett par snören i öronen. Tar en strandpromenad med hundarna....möter en joggare jodå hon bär dem också. Jag ställer mig bara två frågor....för det första varför? När jag går vid havet njuter jag av vågornas brus, måsarnas skrik och kanske en lärka som drillar. Allt detta missar man ju om det skrålar musik in i huvudet hela tiden. Är vi i naturen är det väl trevligare med dessa ljud, än ett konstant musikintag rätt in i skallen. Det är så avkopplande säger de....nänä mig lurar de inte, vågornas sång när de slår mot stranden det är avkopplande!! Nästa fråga jag ställer mig är följande...Är alla tonåringar på bussen gravt hörselskadade ? Jag behöver inga öronsnäckor, eftersom alla håller en sådan volym att jag lyssnar på 4-5 låtar samtidigt utan snören i öronen! Dessutom är det inte musik......det mesta låter som en kraftig kollision mellan två grisbilar.
Gjorde ett annat intressant konstaterande idag på bussen hem......Jag är UNIK, fel jag är UNIK x 2...... Skall förklara närmre. Det sitter två grabbar i bussen, de diskuterar var de ska spendera fredagskvällen..."kan vi va hos din morsa? Nä hon och min plastpappa är inte hemma. Kan vi inte vara hos din pappa? Nä min låtsasmamma är där och hon är så tråkig". Plastpappa, låtsasmamma eller vad man nu kallar det....Herregud var och varannan unge "har" fyra föräldrar. Snacka om att jag är unik ....har bara haft en fru, och mina stackars barn har bara oss två som föräldrar. Undrar hur deras uppväxt påverkats av detta ?? Skämt åsido så tycker jag det är lite skrämmande....tar vi inte äktenskapet på allvar längre?....ger vi upp för lätt när det krisar? Förstår att det finns familjer där skilsmässa är den bästa lösningen för barnen. Men jag läste att två av tre äktenskap slutar med skilsmässa!!.... No comments. Men hallå där jag var ju unik gånger två vad är då det andra..... Jo mina vänner, 1961 när jag var två år skildes mina föräldrar, och det var jäkligt unikt att vara skilsmässobarn på den tiden. När vi började första klass tog fröken fram mig till katedern och förklarade för de andra barnen att Kent har ingen pappa. Snacka om att vara unik, fick till och med visas upp :)
Min bekännelse....
Jag och grabben samlar på allt och då menar jag allt. Det är allmogeföremål, djurkranier, uppstoppade djur, fångstsaxar tror vi har ett femtiotal saxar, snäckor, stenåldersverktyg, kuriosa, listan kan bli hur lång som helst. Det mest udda kanske är tyska bröllopsfoton och familjebilder från Tyskland under andra världskriget. Borde nog donera min hjärna till forskningen när jag ställt tofflorna, den är nog inte som andras :)
Dessutom har vi en passion för gamla lantbruksredskap. Vår tanke är att någon gång i framtiden starta ett lantbruksmuseum. Varför blir man en samlare? Jag tror att de flesta samlar på något, men kanske med olika orsaker. Många gör det som en investering, hoppas att göra en bra förtjänst när föremålen säljs. Detta gäller absolut inte för mig....jag kan inte skiljas från något av våra föremål (till fruns förskräckelse, det börjar bli trångt i kåken ) För mig är det en härlig känsla att få hålla i exempelvis en flintyxa och låta fantasin flöda, hur såg han ut som gjorde den hur blev hans liv, var levde han ? Frågorna blir många och tanken spännande. Eller en sliten trätallrik från 1700-talet tänk om den kunde berätta... nej har föremålen kommit till oss blir de kvar här, oavsett om de är värda något eller ej. Tänk vilken otrolig förmån att få bevara dessa gamla saker till eftervärlden. "Från forntid, i nutid, till framtid" tänkvärda ord.
Något som jag finner mycket smärtsamt är att se gamla hem splittras. En gammal människa går bort anhöriga tar någon minnessak resten går på auktion eller slängs. Det är inte bara döda ting, det är en människas liv. Därför är vi noga med att notera var våra objekt kommer ifrån, på det viset får personen på sätt och vis leva vidare i historien. Tack och lov vet jag att Drängen aldrig kommer låta våra samlingar splittras, därför dök också tanken med ett museum upp.
Som jag nämde inledningsvis är det nog inte så lätt för kära hustrun alltid. Än det ena än det andra föremålet hämtar vi. Tur är att hon har ett gott hjärta och förstår vår passion för samlandet. Fast det är inte alltid vi vågar utmana ödet. Vi fick erbjudande om en gammal Volvo Duett och ett helt lastbilslass med reservdelar till duett. Dörrar, rutor, fälgar bakaxlar, motorblock. Ja det var allt och helt gratis...efter moget övervägande kom vi dock fram till att mor i huset inte hade uppskattad om vi tippat en hög med gamla bildelar på gården, så vi tackade nej.
Hon är en beundransvärd och tålmodig kvinna, men vi vet var gränsen går.
Min svärson Jimmy har ju kommit på det här att jag samlar....så i påskas kom ett jättepåskägg på posten...vad innehöll det? Ett strutsägg, och lite fällhorn. I julklapp fick jag ett dovhjortshorn av honom och dottern. Den grabben har kommit på hur man plockar poäng hos svärfar :)
Det kan nog tyckas att vi samlar på lite udda saker, men jag läste om en man som samlade på dammtussar från kyrkor. Han var nog mer knepig än jag iallafall....
Här kommer bilder på några av våra saker. Och kom ihåg släng inget.........ring mig eller Drängen istället!
Ny växtsäsong, nya spännande växter
Dahlians ursprungsland är Mexico, och har odlats i Sverige sedan början på 1800-talet. 2010 hade vi en gynnsam sommar och våra dahlior frodades. Hade dock ett bakslag..Då jag är en snål västgöte brukar jag köpa in nya sorter, när de reas ut...ofta i juni månad. Förra året var inget undantag, jag köpe ett femtontal sorter och planterade dessa i våra drivbänkar. Alla knölarna började sticka upp och när de nått en 10 cm var lyckan total......alla sorterna kom. Tills en morgon när jag kom ut....då var samtliga avbitna (jag hade tagit bort glasen över drivbänkarna). Det kan väl vara med sanning och säga att jag fick ett raseriutbrott. Vem f*n hade gjort detta? Det visade sig vara två individer som vi döpte till "huliganerna".....två halvvuxna kråkungar, som jag dessutom matat hela sommaren!! Jag trodde att dessa sorter var förlorade, men de kom på nytt och gav oss en fantastisk blomsterprakt. Det kan tilläggas att fågelskrämmor kom upp omgående. Vi ser framemot en ny sommar med våra kära dahlior. Något av det bästa jag vet är när vi är lediga så tar jag och lilla frugan med oss morgonkaffet ut och går vår s.k. dahliarunda. Tittar vad som hänt sen sist, kanske nya knoppar slagit ut, tar bort vissna blommor mm. Vi bara njuter tillsammans av våra blommande vänner.Kommande säsong är det ytterligare planer för trädgården...min tanke är att palmsortimentet ska utökas, och även att vi ska ha ett litet kaktuslandskap. Enda problemet är med vinterförvaringen av dessa växter, det tar sådan plats....men det löser sig.
Kommer även att så två nya spännande växter som ska stå i stora krukor i trädgården. Den första heter Swainsona formosa blommar med mycket säregna röda blommor. Hör hemma i Australien
Nästa nya växt kommer från Indien och heter Tacca chantrieri kallas fladdermusblomma. den får stora nästan svarta blommor.
Det återstår att se om jag lyckas, men vilket fall som helst så ser jag med spänning framemot kommande växtsäsong. Har många fler planer för trädgården men det berättar jag om en annan gång. Veckans boktips
De ovanliga Människor som går mot strömmen av Åke Mokvist. En klassiker som tar upp ett tjugotal olika människoöden. Har även kommit en uppföljare De ovanliga 2.
Hästmannen av Peter Gerdehag En bok om Stig-Anders som lever ensam på familjegården i Råskog. Han driver sitt lantbruk som man gjorde förr med hjälp av "flickera" sina hästar. Hästmannen har blivit rikskändis genom tv-program. En intressant levnadshistoria.
Erik och Sigvard om ett liv nära djuren och jorden av Stefan Edman och Torsten Axelsson.Två bröder som har ett litet småbruk i Hågeryd. Ett småbrukar liv som snart är ett minne blott. De lever enkelt med en stor kärlek till jorden och allt levande.
Den siste bonden på Tämmesboda av Lars-Olof Hallberg. Handlar om syskonen Berit och Stig som bor på en arrendegård sedan sextio år tillbaka. De saknar både el och vatten men lever nära naturen och av vad jorden har att ge. Sedan boken skrevs har Berit gått bort och Stig har fått lämna sitt älskade Tämmesboda, då hans sätt att sköta djur och jordbruk inte accepterades av det moderna samhället. Han tvingades sälja sina djur och då försvann hans livsglädje.
Se himlen genom taket
De som aldrig sett havet
Där vägen börjar
Tre böcker av Dan Korn. Ingår i en serie han kallar Möten med människor mot strömmen. Detta är mycket läsvärda böcker om ett antal människor i Västgötska skogsbygder. Fantastiska berättelser om personer som verkligen lever långt från vårt moderna samhälle. Citat: Människor som söker en enkelhet i tillvaron och som ofta söker ensamheten och tystnaden i ensliga trakter. De som håller fast vid det gamla" . slut citat.
Dessa böcker rekommenderar jag varmt.
Slutligen måste jag ta med en bok som inte gäller udda människor. Den heter Gamle danske bondegårde av Axel Steensberg. En bok på danska om gamla bondgårdar från 1800-talet. Massor med underbara foton från gången tid. Tyvärr svår att få tag på men välsorterade antikvariat i Danmark kan ha den.
Är medveten om att dessa boktips inte fyller bästsäljarlistorna, men rekommenderar verkligen att Ni läser någon av dem. Kan lova att Ni fylls av många tankar om vad som är viktigt i
livet efter det. Dessutom tycker jag det är viktigt att dessa människors historia inte faller i glömska. De är unika i positiv bemärkelsePelle....Rocky...och kattens boxboll
Får jag presentera mig...Pelle heter jag, eller snarare hette jag. Jaha tänker ni... nu är han mer knäpp än vanligt. Nejdå det är faktiskt sant under hela min uppväxt kallades jag för Pelle. Trots att det överhuvudtaget inte finns någon koppling till mitt dopnamn. Ja för att göra det ännu rörigare så är jag egentligen inte döpt till Kent heller! Lugn bara jag ska förklara..... jag är döpt till Kent-Åke kallades Pelle men heter Kent. Solklart eller hur..(blev änna lite rörigt det här eller hur). Nåväl åter till ordningen, varför kallades jag då för Pelle i alla dessa år? Är inte riktigt säker på det, men tror det beror på att jag var lik Pelle i Vi på Saltkråkan. Inte bara utseendemässigt utan även att jag var lika tokig i djur som han. Därmed var vi framme vid vad detta blogginlägg egentligen skulle handla om. Några historier om djuren i mitt liv. Snacka om lång inledning !!
Som sagt jag älskade alla djur, som de flesta barn ville jag ha hund, katt, fågel kort sagt vilket djur som helst. Det var bara ett litet hinder för att detta skulle bli verklighet....morsan var livrädd för allt från möss till hästar.
Men jag skaffade mig ändå mitt allra första djur, okej det blev ingen mysig hund eller katt att kela med. Mitt första "husdjur" var en liten krabbspindel som jag fångade och hade i en tänsticksask. Jag kallade den för Rocky....vete tusan var jag fick det namnet ifrån, det här var långt innan Rocky-filmerna. Lilla Rocky framlevde sina dagar i tändsticksasken fick en fluga då och då och var nog rätt nöjd med tillvaron. Tändsticksasken hade jag alltid i min bakficka, vi var oskiljaktiga jag och min spindel. Men alla vackra sagor har ett slut, en dag skulle jag gå till Dahl´s tobaksaffär och köpa godis, Rocky på sin plats i bakfickan. Vad händer då?... Jag snubblar på trappen far på röven..... och Rocky kunde efter denna händelse möjligtvis användas som frimärke. :(
När jag flyttat hemifrån bestämnde jag själv om mitt "djurinnehav". Jag köpte en nymfparakit, en vacker grå fågel med gul tofs på huvudet, som skrek så man kunde tro att någon fått pungen i kläm, denna konst ville han gärna visa varje gång telefonen ringde. Behöver jag nämna att han gick mig på nerverna! Denna skrikande galning kallade jag Pompe efter vår krigarkonung Karl XII´s hund......Hur tusan kan man döpa en papegoja efter en hund som levde på 1700-talet? Tror nästan jag vore ett intressant fall för en hjärnskrynklare... förlåt psykolog heter det. Slutligen insåg både jag och Pompe att det bästa vore om våra vägar skiljdes, så en kompis fick överta honom.
En vacker sommardag hämtar jag och min tjej (numera fru) en liten kattunge. Vad ska då denna vackra varelse heta (katten alltså, tjejen hade ju redan ett namn). Vi funderar under kvällens middag, bestående av kyckling och vin...hmm just det vin...jag funderar vin, bacchus ,Gyldene freden, fredmans epistlar. Och då kommer det.... naturligtvis ska katten heta Bellman. Ni som inte förstår mina tankar som ledde fram till namnet kan ju fundera på det ett slag. Han var en härlig katt, väldigt egensinnig och full i sjutton. Minns en gång när det var läge för lite fredagsmys i sänghalmen.... Ett gott råd grabbar, håll koll på katten, vänd inte ändan mot honom...... Bellman trodde förmodligen att det som hängde där var en miniatyrboxboll för katter så han testade ett par slag.... MED KLORNA UTE!!!! .. Detta var en ganska traumatisk upplevelse, förmodligen för katten med, då mitt skrik kunde noteras på Richter-skalan.
Den här katten hade mycket ideér för sig. Vi hade exempelvis ovanför vår säng en hylla där det stod några prydnadssaker. Tyckte Bellman att det var dags för oss att vakna, hoppade han upp på hyllan. Föste försiktigt en prydnadssak framför sig, tills han riktat in bomben över mitt bröst... (som om han vore någon jädrans bombplanspilot under kriget) då slog han till den och pang! fullträff. Jag vaknade med ett skrik och katten sprang iväg. Ger mig tusan på att han satt under soffan och skrattade åt sin perfekta bombning av mig. Han är borta sedan många år sedan, men den katten glömmer jag aldrig.
Det här var några korta historier om några få av alla de djur som funnits i mitt liv. Kanske återkommer jag med fler djurhistorier någon annan gång.
50 åringen och den försvunna Bratwursten
Ja det är ju ingen höjdare att stiga ur duschen på morgonen och mötas av sin spegelbild. Håret är grått och börjar tunnas ut, till och med på bröstet börjar man se ut som en ekorres vinterpäls, lätt gråspräcklig. Om en tid hade det kanske varit en bra idé och låna frugans bh (men jag är inte lagd på det hållet så jag hoppar det trots allt).
Blicken sänks och där på mitten där är det inga rutor precis, ser mer ut som ett överjäst tyskt surdegsbröd. Med andra ord han där i spegeln är ingen sexbomb precis.
Vad ska man då göra åt detta ?? Svaret är mycket enkelt mina herrar:
Dra ner på belysningen i badrummet, sätt inte på glasögonen, och ta mig tusan är det inte Brad Pitt där i spegeln
(ok jag ser lite dåligt, men det är en fördel i detta läget !). Visst kan inte kroppen se ut som när man var tjugo, men den behöver ju inte se ut som man rymt från madam tussauds skräckkabinett. Det är helt annorlunda med kvinnor, även om de inte förstår det själva. De är som ett fint årgångsvin, blir bara bättre och bättre med åren.
Vad ska man då göra åt att åldern visar sig på detta sätt?...lägga sig ner och vänta på liemannen, ta bort alla speglar i huset .....en rätt bra idé, men frugan skulle bli tokig, skulle vara kul och se henne sminka sig utan spegel!.....eller lite plastikoperation kanske, ta bort lite här och lägga till lite där.
Nej glöm allt det där, strunta i spegelbilden. För vet ni vad...det är nu livet är som bäst. Går runt med en stor livserfarenhet, barnen utflugna och står på egna ben. Nu har vi tid att göra allt det där man inte hunnit med tidigare. Ha kul tillsammans, busa med varandra. Egentligen känner jag mig inte äldre snarare tvärt om nu börjar livet. Är mer förälskad i min hustru än någonsin förr, och hon tycker givetvis att sin Brad Pitt dvs. jag är supersnygg (ja iallafall på långt håll och när hon tagit av glasögonen). Jag har fyllt 50 men känner mig som en tonåring, tror jag ska köpa mig en moppe och trimma upp den. Dra en repa i byn på fredagskvällen bort till korvkiosken och hänga där :) Vad jag vill sagt med detta är att var nöjd med den du är, alla åldrar har sin fördel. Kom ihåg du är inte äldre än du känner dig.
Men vänta lite vi har glömt en sak !.... Hur var det med den försvunna bratwursten? Det är en väldigt vanlig åkomma som vi välväxta män drabbas av någon gång. ..Vi står där som vår Herre skapat oss, tittar på den ståtliga airbagen på framsidan..kallades magen när vi var unga. Panik uppstår!! Det fattas något.... bratwursten är borta. Kan de tagit fel vid blindtarmsoperationen? Lugn och åter lugn..den finns där.. väl skyddad för insyn av den mjuka airbagen.
Palmer, biljakt och ruttna brunnslock
Jag häpnade när vi åkte från flygplatsen över alla dessa vackra palmer och kaktusar som fanns överallt. Som gammal trädgårdsmästare blev jag nästan tårögd, och vilka idéer jag fått inför kommande växtsäsong här hemma. Våra vänner visade oss otroligt mycket under vår vistelse på ön. En dag åkte vi upp i bergen, helt fantastiskt landskap, vilka vyer, hade inte kunnat föreställa mig hur det skulle vara. Berg och djupa dalar...Hans körde runt på dessa smala serpentinvägar på ett mycket fint sätt. Tyvärr är Siwan lite höjdrädd och när hon såg stupet vid sidan av denna smala väg slog hennes hjärta några extra slag. Men hon börjar repa sig nu tror vi kan dra ner på de lugnande pillren om någon vecka :)
Det här med att köra bil är kul, vi hade varsin bil under tiden på ön. En kväll gick vi ut och åt i Playa del Ingles. Då undertecknad tagit en öl skulle Kerstin köra vår bil och Hans den andra. Vi bestämde oss för att Hans körde först och vi skulle hänga på. När vi kommit ner mot San Agustin konstaterar Kerstin att han svänger av, verkade oförklarligt men hon hänger på. Vi föjer efter in till parkeringen på ett köpcenter. Han parkerar och vi vid sidan om...... Jag vänder mig mot Hans bil tittar på föraren samtidigt som Kerstin utbrister "shit det är inte dom". Jag ser en dödsförskräckt kille i bilen som vi förföljt i ett par kilometer, och brister ut i gapskratt. Den stackarn tar sin flickvän i handen och försvinner snabbt. Förmodligen funderar han fortfarande på varför han blev förföljd den kvällen. En sak är säker att vara tillsammans med våra vänner innebär nära till skratt, man vet aldrig vad som händer.
Naturligtvis innebar veckan sol och bad också. Dessutom besökte vi fler intressanta platser ex. "lilla venedig" eller som det heter Puerto de Mogan en mycket vacker by. En dag åkte vi till djurparken Palmitos park, en botanisk trädgård (helt fantastisk fick ståpäls av alla växter ), det stora köpcentret Yumbo i Playa del Ingles. det är något speciellt mängder med affärer och restauranger. På botten våningen låg alla gay-barer, häftigt att se men jag undvek att gå på toaletten där ville inte ta några risker :) Det sägs att kvinnor faller för de grå tinningarnas charm, vill ju inte utmana ödet när det gäller män ! Skämt åsido, en plats värd ett besök. Sista dagen på semestern körde jag och Siwan till Maspalomas för att sola och bada på naturiststranden där. På kvällen var det tid för avskedsmiddag, att en vecka kan gå så fort. Tillsammans med våra vänner åt vi en härlig middag på en restaurang i köpcentret Yumbo, därefter åkte vi hem till dem för att fortsätta kvällen. Kaffe dukades fram och hör och häpna den engelska julkakan !......på något sätt hade Kerstin komprimerat två veckor till en. Nu hör det till saken att man skulle hälla rom över kakan och flambera den. Romen kom fram hälldes över kakan Kerstin tände på......förlåt försökte tända, tror ni romen tog eld..... icke sa nicke! Den kakan glömmer nog ingen av oss, men den smakade bra.
Var kommer då det ruttna brunnslocket in i denna berättelse. Jo Drängen var hemma och passade hus och hundar, första kvällen skulle han vara duktig och släcka juldekorationen som står på brunnen.Med sina modiga 95 kilo stiger han ut på brunnslocket och vips försvinner hans ena ben, brunnslocket var genomruttet. Tack och lov hade han ett ben utanför annars hade han hamnat i underjorden fortare än beräknat. Drängens storasyster i Kolmården undrade efter denna händelse hur han skulle klara en hel vecka ensam. Detta gjorde han dock med bravur, vi kom hem till ett välskött hus.
Sammanfattningvis kan man säga att vi haft en helt underbar vecka, tack vare våra goda vänner på ön med god mat och dryck och fantastiska upplevelser. Gran Canaria we come back!!
